Rockin' chair

AIK är min gungstol. Den ger mig något att göra men den kommer ingenstans.

Fräckt och helt sonika tar jag mig inatt friheten att inleda med ett par ihopsnodda rader från en kille som heter Kent. Kent är en hård-mjuk kille som hejar på Södertälje. Han har en kompis som heter Hjelm och är nervös. Men i övrigt är det inget fel på honom. Vi är vänner.

AIK är min gungstol och har så varit sedan jag som liten parvel en gång klättrade upp i den. I ivern över mina nyfunna sysselsättning höll jag redan 1987 på att gunga baklänges omkull. Idag gungar jag med stil och feeling men fortfarande står stoljävelen där den står. Jag upplever ingen rörelse. Jag upplever blott ett evigt pendlande. Ner och upp, upp och ner, Gnaget gungar, Boris ler... Åh, vad kul det är att gunga.

Fast igår var det trist. Jättetrist att gunga, faktiskt.

AIK föll tungt, så tungt mot Asplöven. Det är möjligt att Asplöven leder serien. Ja, det är till och med mycket möjligt att de är riktigt bra men det är fortfarande inte okej. Vi ska inte förlora mot jävla Asplöven. Det är ett brott mot den världsliga ordningen. Torska mot Asplöven, pyttsan! Inte på Hovet. Inte, aldrig, nej, nej, NEJ! Jag har lika svårt att acceptera en förlust hemma mot Asplöven som jag har svårt att acceptera det här med att folk säger "asseptera". Vad är det för snack? Bärra hem Berra?

* * *

Nu får det vara nog, reste jag mig inte upp och sa efter slutsignalen. Men jag tänkte det. Jag kände det. Som Mats Wennerholm fast i hjärta och själ. Jag k ä n d e att det fick vara nog.

* * *

Efter Västerås-AIK var jag övertygad om att ett av lagen skulle börja klättra. Jag hade rätt men ack så fel. Hastigt och mycket olustigt har Västerås plockat tre raka segrar. Allt medan AIK gått från klarhet till dimma. Skador på nyckelspelare (Ekarv, Lindqvist och Sandberg), ett uselt powerplay och en inte alls särskilt pånyttfödd nummer nittiotvå har knappast gagnat Gnaget. Lägg därtill ett försvarsspel som åter börjat haverera och vem som helst fattar hur svårt det kan vara.

* * *

Hur svårt kan det vara?

* * *

Några korta:

Jag är trött på s.k. AIK:are som så fort hockeylaget torskar ser som sin uppgift att sprida dynga omkring sig. Jag har inga problem med att AIK:are kritiserar. Det gör jag själv så gärna. Men man kan ju någon gång försöka lyfta fram det positiva också.

Rudslätts misstag inför säsongen: Han signade Nylander d.ä. I övrigt har han byggt utifrån givna förutsättningar.

Lösningen på AIK:s nuvarande problem är inte att Rudslätt avgår. Lösningen är nog snarare en kombination av: 1) bättre försvarsspel, 2) bättre powerplay. Då vinner vi.

Jag tror fortfarande på laget och lagbygget. Inte desto mindre vill jag se en omedelbar förändring i truppen.

* * *

I'm older than I wish to be
This town holds no more for me
All my life I try to find another way
I don't care for your attitude
You bring me down I think you're rude
All my life I try to make a better day

Bright side of the road

Mod, nytt blod och tålamod. Det är vad den här säsongen handlat om så här långt. För AIK och för oss AIK:are.

Igår visade spelare och ledare att "Nya AIK" inte bara är snack och lite verkstad. AIK stod upp och krigade ända in i mål. AIK vek inte ned sig. Trots ett flertal ordinarie spelare borta (precis som i Västerås senast) hittade LAGET GNAGET ett sätt att vinna. Trots underläge med bara minuter kvar att spela, trots att Malmö blockade fler skott än det finns sandkorn i Sahara, trots att vi återigen saknade Christian Sandbergs terriertrampande djupt ned i motståndarnas zon, lyckades AIK ta matchen till förlängning och knipa bonuspoängen.

Att just Marcus Jonsson skulle avgöra till vår fördel var förutbestämt. Ingen personifierar detta energiska lag så som Messy.

* * *

Matchen som sådan var kvalitetsmässigt kanske ingen höjdare. Lagen tog ut varandra. Inte desto mindre: Engstrand var mycket bra i AIK-kassen. Försvarsspelet såg mestadels stabilt ut. AIK krigade matchen igenom. Och viktigast av allt: Vi vann - igen!

Framåt finns det mer att uträtta. Men precis som med det mesta denna svartgula hockeyhöst stavas även här nyckelordet t å l a m o d.

Den vinner som är trägen. Den förlorar som ger opp.

* * *

Vägen är inslagen, asfalten är lagd. I morgon väntar en kort tripp till Södertälje och ny jakt på poäng. Hur matchen än slutar är jag säker: AIK är på väg åt rätt håll.

From the dark end of the street
To the bright side of the road

Mod, nytt blod och tålamod. Det är vad den här säsongen kommer att handla om. Ända in i april.

Stand by me

Efter en blytung start på säsongen har AIK på sistone börjat få ordning på bitarna. Skön seger i Västerås igår och mycket var bra:

1. Försvarsspelet, som var så oerhört svajigt i inledningen av säsongen, börjar äntligen sitta som det ska. Mot Västerås var AIK genomgående stabila i egen zon. I tredje perioden lyckades vi spela på ledning hela vägen fram till fläskfians trudelutt. Härligt!

2. AIK gjorde återigen mål i powerplay, två stycken till och med. Fantastiskt nog var det Ryan McKiernan som gjorde båda målen. Någon, ni får gissa vem, stod i första pausen och sågade just McKiernan för hans bristande spelförståelse och återkommande felbeslut i egen zon. Jag kan egentligen ingenting om hockey.

3. Uthålligheten. Trots väldigt många spelare på skadelistan orkade AIK manövrera ut Västerås på bortaplan. Det finns hjärta och styrka i laget. Mot slutet anade jag att en trötthet började sprida sig, men spelarna fortsatte agera konsekvent och metodiskt. Korta, intensiva byten, avlastning och sarg ut. AIK ägde den egna blålinjen och var nästan varje gång först ned till pucken bakom eget mål.


* * *

Mindre bra var utbudet av mördegsprodukter i ABB Arena. Jag trodde i min enfald att Västerås var en hockeystad. Noll mazariner men en helvetes massa klappor senare vet jag bättre.

* * *

Det började med ett skojfriskt inlägg. Fem år senare, efter mycket käbbel och skratt i bloggosfären, på twitter och i telefon, möttes vi till slut över en kopp kaffe. Du och jag, GurkOlle. Vi är vänner.

* * *

Efter AIK:s vinst i Västerås vill jag framförallt hylla Daniel Rudslätt.

För tålamodet och för modet.
För karaktären.
För integriteten.
För att han valde att stanna kvar på sin post, trots att det blåste kalla stormar.

Mod, karaktär och integritet. Det är vad ledare är gjorda av.

Framåt, stolta AIK!

Det går bättre och bättre dag för dag. Sakta men säkert håller AIK på att få ihop ett lag och ett spel som ger segrar och poäng.

Efter andra raka hemmavinsten pekar kurvan åt rätt håll. Man brukar säga att det är små marginaler i ishockey. Det är en floskel men den är sann. Det är små marginaler i ishockey.  AIK förlorade ett antal matcher i inledningen av säsongen som man lika gärna hade kunnat vinna. Nu vinner AIK matcher som man lika gärna hade kunnat förlora. Eller? Är det verkligen så? Nej, kanske inte riktigt. Skillnaden mellan nu och då är att AIK nu är bättre på att försvara den egna kassen. Nu är AIK bättre i powerplay. Nu är AIK mer bestämda, mer konsekventa och mindre benägna att fullständigt tappa det i perioder av matcherna.

Det är fortfarande små marginaler. Men AIK har börjat arbeta till sig dessa marginaler. Därför vinner AIK matcher. Därför har AIK numera kontakt med resten av "krisgängen".

* * *

SSK åkte ikväll på sin fjärde raka förlust. Västerås ville inte vara bättre, varför de inkasserade sin femte raka torsk. Medan AIK:s kurva pekar uppåt, pekar flera av rivalernas kurvor nedåt.

* * *

Med elva omgångar spelade toppas den allsvenska tabellen av Vita Hästen och Mora. Plats 3-8 innehas av Almtuna, Asplöven, Rögle, Malmö, Karlskrona och Karlskoga.

Jag sticker ut hakan och hävdar att AIK kommer ha såväl Vita Hästen som Almtuna och Asplöven bakom sig i tabellen efter 52 omgångar. Sannolikt ett par till av de nämnda lagen.

Faktum är att det enda lag i serien som imponerat på mig hittills är Mora.

* * *

För AIK gäller det att fortsätta på den inslagna vägen. Det gäller att hitta ett vägvinnande bortaspel, att få upp självförtroendet - det kollektiva - och att bygga en vinnarkultur i och runtomkring laget.

Nya, hungriga AIK har äntligen börjat få ordning på bitarna. Det sista jag vill se i det här läget är en avdankad 40-plussare ta plats i laget på bekostnad av en blomstrande talang.

Ut med det gamla, in med det nya.
Framåt, stolta AIK!