Mycket gick precis som förväntat. AIK tog inte nästa steg. Det gjorde inte Djurgården heller. Växjö Lakers stod och stampade. Rosén blev klen. Det mest spännande som hände från Lakers-håll var att Anders Öman bestämde sig för att blocka Black Boris på twitter. Det mest spännande som hände i övrigt i den fula lilla ankdammen var allt som hände i och omkring Leksands IF.
Säga vad man vill om Leksand. Säga vad man vill. Jag säger bara detta: Nästa säsong blir det fullsatt på Hovet vid minst två tillfällen. (Om nu inte AIK bestämmer sig för att flytta hemmamatcherna till Globen förstås. Då blir det fullt där istället, bevare mig väl.)
* * *
Säga vad man vill om Djurgårdens IF. Bob Dylan sa det bäst redan på HockeyAllsvenskan 2013 revisited:
Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn’t you?
People’d call, say, “Beware doll, you’re bound to fall”
You thought they were all kiddin’ you
You used to laugh about
Everybody that was hangin’ out
Now you don’t talk so loud
Now you don’t seem so proud
About having to be scrounging for your next meal
* * *
AIK:s säsong var så långt ifrån Bång i kalsong man kan tänka sig. Det blev en liten resning på slutet förvisso men knappast den spurt och sprutt man drömt om. Dicken kaputt. Sista omgången mot Brynäs sammanfattade säsongen. Impotent. Tråkigt och trist. Noll-ett. Vad är det för resultat egentligen? va, va, VA? Underhållningsbranschen min röv.
* * *
Nä, den här galna säsongen kommer jag huvudsakligen minnas för två saker: Klapp-klapp-klubbar och #hähä. Det ena fenomenet gör mig ilsken och tvär. Det andra berikar min vokabulär.
* * *
Sir Charles är en underbar människa.
* * *
Liksom Janne Bengtsson för övrigt. Oerhört underskattad stilist och politisk aktivist.
* * *
How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?
